I söndags blev det igen brakförlust i badminton. Vi spelade två matcher med 4 set, eftersom jag förlorade samtliga. Ett set fick jag bara ett poäng! Bedrövligt! Men denna gång höll jag humöret uppe (jämfört med förra veckan), så det var åtminstone en personlig vinst! Jag hävdar att det beror på att gubben är så bra. Skulle vilja utmana min äldre bror eller min mor, som båda är badmintonhöjdare i familjen, att spela mot M...måste liksom få bevis på att jag inte är dålig utan han ovanligt bra eller nåt, tre veckor av förluster på rad är bara för mycket! (egentligen är jag inte längre en sån dålig förlorare, vet inte vad som tagit åt mig...=))
Oh well... det är ju bara på skoj i slutändan, fast lite tävling, speciellt med/mot sig själv, gör det allt lite mera skoj ändå. Nu ut i mörkret och traska iväg mot gymmet. Har typ 300 meter att gå till gymmet (200 på sommaren då jag kan gina genom en skogsdunge) - det är lyx!
Nåja, det här med badminton, "höjdare" voi hu hu, det var nog åratal sedan! Jag tror det skulle vara betydligt bättre att du och morsan skulle spela mot varandra, för då skulle du få känna av vinstfröjdens sötma och självkänslan skulle spritta upp mot oanade höjder! Skulle morsan och din man fajtas...då är resultatet givet på förhand,morsan skulle nog bli sopad! Din storebror är väl den enda i familjen som skulle ha någon chans alls.
SvaraRadera