Sommar sommar sommar

Sommar. Semester. Tredje veckan i rullning. Första gången jag och vi får uppleva en sex veckor lång sommarsemester. Fem har jag vanligtvis, men en vecka som lämnat från vintern fick jag plussa på denna sommar. Kan ej klaga. Första veckan spenderade vi i Karleby. Midsommar och lata dagar med våra nära och kära. Andra veckan var vi hemma i Vasa. Fick förbereda Ws ettårskalas i lugn och ro, som fick avsluta den veckan. Toppendag och toppenkalas!  I tisdags kom vi norröver igen. Vi har hälsat på vänner, spenderat tid med Ws far- och morföräldrar, jag har blivit frisk efter en seg sommarflunssa och kunnat börja träna igen, W har fått flera myggbett stackarn, M har doonat på med alltmöjligt, jordgubbar och blåbär har vi ätit i mängde, och W har blivit fotad av ett proffs (ettårsfoto) och gullungen bjöd på fina leenden. Fina foton blev det!  Sådant här. Imorgon blir det sommarstugan och sen back to Vasa för att i slutet av nästa vecka bege oss ännu mera söderut, all the way to Helsinki :) 

Ha en fin helg!

Vi firar vår 1-åring!

Ja idag fyller W 1 år. Och födelsedagsbarnet är på ett solskenshumör. Och föräldrarna går omkring och småler av stolthet, kärlek och glädje. W var en riktigt sjusovare imorse, för typ andra eller tredje gången på ett år steg vi upp innan honom :) Fin början på dagen.

Det har gått ett år. Och de som känner mig vet att jag tänkt och kännt tillbaka i flera etapper. Tänkt inåt, tillbaka och framåt. Känner lycka men också vemod. Bebistiden gick fort. Men vi njuter av tiden som är nu. Och vi minns den spännande resan som fick sin början, ja, egentligen redan i oktober för snart två år sen. 41 veckor och 3 dagar bar jag den lilla snöflingan. Vi väntade. Och en torsdag morgon träffade vi honom för första gången. Vi tittar på bilderna och förundras över hur lik han är sig som nyfödd och nu. Dragen finns där. W är där. Och här.

Nu tycks det vara sjusovar-fasoner igen. Dags att viska i örat, annars blir det en mycket sen kväll ikväll :) På söndag har vi kalas. Ettårskalas.

Flyg fågel flyg

Så bär det av mot Polen. Flygresa ett av tre denna kväll avklarad. Nu på Helsingfors-Vanda flygplats. Ännu ett stopp i Köpenhamn och sen mot Polen. Framme på slutdestination vid 3-tiden inatt. Jag älskar ju inte precis att flyga. Så resorna i Norden brukar vara enough. Men men. Upp och ner är temat för ikväll. Och redan saknar jag lilla familjen. Men de har det bra. Fick just en bild av lillgrabben som satt och lekte fokuserat. Tur är börjar semestern efter resan. Kommer hem torsdag kväll och på fredag drar vi norröver för att fira midsommar. Och fint och varmt har de lovat. Det ska man ju vara glad över. Bryr mig inte så mycke om vilket väder det råkar va, men kan ju sympatibry mig med resten av samhället :) Over and out.

En hälsning

... från en liten familj som mår som små prinsar. Vi har det bra. Det är sommar. Semestern börjar om en knapp vecka.

Förra inlägget om att pausa i vardagen blev till en paus i skrivandet. Det bara blev så. Har ej ens kommit ihåg detta klotterplank på sistone. Varit så mycket annat. Och skriva brukar jag göra ofta sent på kvällen. Men den senaste tiden har jag varit så trött om kvällarna så kudden, täcket och ett par slutna ögon har vunnit sova/skriva-duellen lätt. Och dessutom har jag njutit av att läsa dessa vårkvällar innan läggdags. En bok som jag varmt kan rekommendera är "Då tänker jag på Sigrid" av Elin Olofsson. En debutroman av en föredetta svensk kollega/kund, som sadlat om och bland annat satsar på en författarkarriär. Som sagt, läs den. Avkopplande, intressant, med ett målande språk och en fascinerande handling.

Annars då? W har blivit så stor, tycker jag. Vår snart 1-åriga lilla pöjk. Han utvecklas så snabbt och håller på att gå från att vara en liten bebis till en liten gosse. Glad, kvick, nyfiken, skrattar högt, envis och viljestark, med god apit och humor. Det sistnämnda måste han fått av far sin.. hahaha :) Och M som är hemma med honom om dagarna nu. Dagarna som hela tiden på nåt sätt blir lättare. Om man kan uttrycka det så. Men det kan man säkert. W är så lekfull och påhittig och man kan göra mycket mera med honom nu när han är lite större. Cykla, vara ute, röra på sig mera, leka, busa, öva på nya saker och sådant. Och jag som jobbat nu i ca tre månader. Tog en tid att komma in i jobbrullorna igen, det går snabbt i vår bransch och en hel del hade hänt när jag var mammaledig, men så småningom har jag börjat känna mig lite varmare i jobbkläderna. Har rest några gånger och nu inkommande vecka skall jag vara ett par dar i Polen. Och strax därefter börjar semestern. Och den med en vistelse norröver på obestämd tid. Det ser jag framemot.

Nu är det då sommar igen. Och jag påminns. Dofterna, de gröna björktopparna som svajar i vinden, syrenen i blom. Allt påminner mig om förra sommaren. Så mycket vi fick och så mycket vi miste. Kärlek som föddes och tunga farväl. Minnen som ändå lever kvar, ja om de lever kvar. Och inte bara minnen, utan känslan. Den finns med och lever vidare. I allt. Och vad kan man? Om inte ödmjukt tacka och leva.

Just nu njuter vi av en lat lördag. Skönt. Leker, äter, går, bakar, och sånt. Och imorgon får vi Ws mormor och morfar på besök. Då skall jag och M passa på att äta en bit mat nånstans och fira vår tredje bröllopsdag som vi hade i onsdags. Så sådant här. Återstår bara att önska en fortsatt skön helg!

En paus

Hur ofta går jag inte uppslukad av mina tankar, planer och funderingar... Med fokus på inuti, till den grad att mina sinnen utåt blir avtrubbade. Kanske jag kör. Går. Joggar. Spelar ingen stor roll. I vardagens "hit och dit" med förflyttningar mellan ställen och varierande brådska, är jag ofta på olika ställen fyskiskt och mentalt. Det är högen med kläder som skall tvättas (sen när jag kommer hem), det är projektet som behöver en ny riktning (sen när jag är på jobbet), det är helgmaten (som skall handlas imorgon)... Det är lite måsta, lite borda, lite vilja, lite önska... Det är framtid och dåtid. Men - var är nutid?

Jag joggar. Än en gång med hjärnmotorn igång. Jag har sprungit ett par kvarter och har knappt noterat min omgivning. Tills jag kommer på mig själv. Det är tämligen sent. Grabben har blivit bättre från förkylningen. Det är fredagskväll. Kanske jag kunde stänga av motorn för en stund? Lägga i en lägre växel. Jag bestämmer mig för att titta mig omkring. På riktigt titta. Inte bara svepa snabbt med blicken över landskapet. Utan verkligen titta. Jag ser fåglar som flyger, och så småningom hör jag fågelsång. Nu är det vår. Jag ser marken som är bar. Snön har tagit farväl för denna gång. Jag ser en kvinna gåendes med en liten plastpåse i handen. Den är genomskinlig. Ett diadem och hårspray. Vad långt hon har gått för ett diadem. Och hårspray. Kanske hon ska på fest imorgon? Kanske bröllop till och med!? Det börjar ju bli säsong. Jag tittar vidare. På några år har landskapet förändrats. Det nya bostadsområdet som breder ut sig på min högra sida är som fyllt av drömmar och mål. Som för de flesta verkar vara uppfyllda. Bara några få hus på hälft. I resten inväntas fredagsmys. Hoppas jag. Jag ser på asfaltsleden, som snart blir till en grusväg. För ett år sedan gick jag här. Med några veckor kvar till föräldraledigheten, en stor mage, och en fantastiskt stor vinddräkt.

Jag joggar vidare. Jag hör fortfarande fågelsången. Jag joggar vidare. Jag mår bra. Jag joggar vidare. Hoppas William nu får vara frisk läääänge. Vilken mat ska erbjuda honom imorgon nu när hans matlust är sämre? Jag joggar vidare. Och tankarna börjar så småningom rulla igen. Men det går saktare. Motorn tuffar långsammare. Jag ser mig fortfarande omkring. Jag ser lekande barn, hoppandes på en studsmatta, en gravid kvinna med en stor hund, en annan kvinna med en pytteliten sak till hund... En aktiv stund i nuet. En påtvingad stund i nuet, om man så vill. Ska väl inte behövas att påtvinga sånt, kan man tycka. Det är som det är. Ibland går det fort runt omkring och ibland inuti. Då är det bra med en paus.

En bit kärlek

Lycka är att stå vid fönstret med sin son i famnen. Tittandes på hans far som gör gården redo för att välkomna våren. Buskarna täcks av och dammet spolas bort från terrassen. Solskenet gör vyn vacker. Jag håller honom nära. Vi tittar tillsammans. Han följer med sin far med blicken. Nyfiket och förundrande. Som om han visste att han nästa gång får vara med i vårstädningen. Pappas hjälpreda. Det skall jag bli, kanske han tänker. Hans kind är så mjuk mot min. Det är som att hålla i en mjuk och varm bit kärlek. Han små händer på mina axlar. Och med de små tänderna som tittar fram bakom läpparna på den lätt funderande öppna munnen. Vi tittar tillsammans. På hans far. På vårkvällen. På en bit värld som är vacker. Och vi har det bra.

Snörvel.

En förkylning har tagit över min kropp. Åtminstone min knopp. Huvudet värker och näsan rinner. Har nyst typ 50 gånger idag. Minst. På grund av den rådande syrebristen i hjärnan följer nu ett osammanhängande inlägg.

Dom pratar tyska på TV. Det påminner mig om hur jag glömt språket. Läste det som ett biämne på Hanken, och fick ett sammantaget finfint betyg. Men nu! Det är ich liebe dich-nivå. Sorgligt. Kunskap är färskvara.

Nystädat och veckohandlat. Det börjar på s och slutar på könt. William somnade så lugnt och fint, det har han gjort länge nu, det börjar på h och slutar på ärligt.

Behöver en ny vårjacka men vet ej alls vad jag vill ha. Skulle inte orka dra mig ut i affärerna och på nätet finns det för mycket att välja mellan. Det är nästan så jag slår knut på mig själv med mina oerhörda problem. Vårjacksproblem. Pust.

Spännande på jobbet. Lite svårt ibland. Lite så jag börjar filosofera ibland. Lite stressigt ibland. Men ändå ganska passligt. Ganska så lämpligt just nu. Det ger och tar i lämplig mängd. Sällan det är så balanserat. Coolt.

Saknar att sporta och motionera. Vill. Springa. Intervaller. Nu. Och framförallt fotbolla. Det vill jag mest. Men det hinns. Just nu är det lite söndriga revben och en hejdundrande förkylning på agendan. Bara att vänta och ha tålamod. Det som jag är absolut bäst på. (Psst. Har faktiskt blivit ganska tålmodig. Åtminstone tålmodigare. Vuxenpoäng. Ding Ding)

Williams hår har börjat växa. Och det är så urgulligt. Nästan så jag säger "duktig pojke som har så fint hår på hjässan!". Logiskt, elr hur? Can't help it. Tycker det är så bedårande. Och när han tyr sig till en då. DET om nåt får en att smälta. Då han tafatt kramar, pussar eller trycker huvudet mot bringan eller kinden. Bastu i hjärtat.

Nä nu blir det snart natt. Tror det kommer ganska lämpligt med tanke på min hjärn-situation. Önskar eder en skön helg!