Hur ofta går jag inte uppslukad av mina tankar, planer och funderingar... Med fokus på inuti, till den grad att mina sinnen utåt blir avtrubbade. Kanske jag kör. Går. Joggar. Spelar ingen stor roll. I vardagens "hit och dit" med förflyttningar mellan ställen och varierande brådska, är jag ofta på olika ställen fyskiskt och mentalt. Det är högen med kläder som skall tvättas (sen när jag kommer hem), det är projektet som behöver en ny riktning (sen när jag är på jobbet), det är helgmaten (som skall handlas imorgon)... Det är lite måsta, lite borda, lite vilja, lite önska... Det är framtid och dåtid. Men - var är nutid?
Jag joggar. Än en gång med hjärnmotorn igång. Jag har sprungit ett par kvarter och har knappt noterat min omgivning. Tills jag kommer på mig själv. Det är tämligen sent. Grabben har blivit bättre från förkylningen. Det är fredagskväll. Kanske jag kunde stänga av motorn för en stund? Lägga i en lägre växel. Jag bestämmer mig för att titta mig omkring. På riktigt titta. Inte bara svepa snabbt med blicken över landskapet. Utan verkligen titta. Jag ser fåglar som flyger, och så småningom hör jag fågelsång. Nu är det vår. Jag ser marken som är bar. Snön har tagit farväl för denna gång. Jag ser en kvinna gåendes med en liten plastpåse i handen. Den är genomskinlig. Ett diadem och hårspray. Vad långt hon har gått för ett diadem. Och hårspray. Kanske hon ska på fest imorgon? Kanske bröllop till och med!? Det börjar ju bli säsong. Jag tittar vidare. På några år har landskapet förändrats. Det nya bostadsområdet som breder ut sig på min högra sida är som fyllt av drömmar och mål. Som för de flesta verkar vara uppfyllda. Bara några få hus på hälft. I resten inväntas fredagsmys. Hoppas jag. Jag ser på asfaltsleden, som snart blir till en grusväg. För ett år sedan gick jag här. Med några veckor kvar till föräldraledigheten, en stor mage, och en fantastiskt stor vinddräkt.
Jag joggar vidare. Jag hör fortfarande fågelsången. Jag joggar vidare. Jag mår bra. Jag joggar vidare. Hoppas William nu får vara frisk läääänge. Vilken mat ska erbjuda honom imorgon nu när hans matlust är sämre? Jag joggar vidare. Och tankarna börjar så småningom rulla igen. Men det går saktare. Motorn tuffar långsammare. Jag ser mig fortfarande omkring. Jag ser lekande barn, hoppandes på en studsmatta, en gravid kvinna med en stor hund, en annan kvinna med en pytteliten sak till hund... En aktiv stund i nuet. En påtvingad stund i nuet, om man så vill. Ska väl inte behövas att påtvinga sånt, kan man tycka. Det är som det är. Ibland går det fort runt omkring och ibland inuti. Då är det bra med en paus.
