En bit kärlek

Lycka är att stå vid fönstret med sin son i famnen. Tittandes på hans far som gör gården redo för att välkomna våren. Buskarna täcks av och dammet spolas bort från terrassen. Solskenet gör vyn vacker. Jag håller honom nära. Vi tittar tillsammans. Han följer med sin far med blicken. Nyfiket och förundrande. Som om han visste att han nästa gång får vara med i vårstädningen. Pappas hjälpreda. Det skall jag bli, kanske han tänker. Hans kind är så mjuk mot min. Det är som att hålla i en mjuk och varm bit kärlek. Han små händer på mina axlar. Och med de små tänderna som tittar fram bakom läpparna på den lätt funderande öppna munnen. Vi tittar tillsammans. På hans far. På vårkvällen. På en bit värld som är vacker. Och vi har det bra.

Snörvel.

En förkylning har tagit över min kropp. Åtminstone min knopp. Huvudet värker och näsan rinner. Har nyst typ 50 gånger idag. Minst. På grund av den rådande syrebristen i hjärnan följer nu ett osammanhängande inlägg.

Dom pratar tyska på TV. Det påminner mig om hur jag glömt språket. Läste det som ett biämne på Hanken, och fick ett sammantaget finfint betyg. Men nu! Det är ich liebe dich-nivå. Sorgligt. Kunskap är färskvara.

Nystädat och veckohandlat. Det börjar på s och slutar på könt. William somnade så lugnt och fint, det har han gjort länge nu, det börjar på h och slutar på ärligt.

Behöver en ny vårjacka men vet ej alls vad jag vill ha. Skulle inte orka dra mig ut i affärerna och på nätet finns det för mycket att välja mellan. Det är nästan så jag slår knut på mig själv med mina oerhörda problem. Vårjacksproblem. Pust.

Spännande på jobbet. Lite svårt ibland. Lite så jag börjar filosofera ibland. Lite stressigt ibland. Men ändå ganska passligt. Ganska så lämpligt just nu. Det ger och tar i lämplig mängd. Sällan det är så balanserat. Coolt.

Saknar att sporta och motionera. Vill. Springa. Intervaller. Nu. Och framförallt fotbolla. Det vill jag mest. Men det hinns. Just nu är det lite söndriga revben och en hejdundrande förkylning på agendan. Bara att vänta och ha tålamod. Det som jag är absolut bäst på. (Psst. Har faktiskt blivit ganska tålmodig. Åtminstone tålmodigare. Vuxenpoäng. Ding Ding)

Williams hår har börjat växa. Och det är så urgulligt. Nästan så jag säger "duktig pojke som har så fint hår på hjässan!". Logiskt, elr hur? Can't help it. Tycker det är så bedårande. Och när han tyr sig till en då. DET om nåt får en att smälta. Då han tafatt kramar, pussar eller trycker huvudet mot bringan eller kinden. Bastu i hjärtat.

Nä nu blir det snart natt. Tror det kommer ganska lämpligt med tanke på min hjärn-situation. Önskar eder en skön helg!

Att sakna svett

Jo men att riktigt ta ut sig. Träna så att pulsen är skyhög, munnen är torr, pannan är våt, huvet nästan värker av ansträngning och det hettar i lemmarna. Då man kommit över det initiala obekväma innan man riktigt fått igång kroppen, då allt bara flyter på och man känner man skulle orka hur hårt som helst och hur länge som helst. När andningen, dock att den är snabb, är under kontroll och kroppen känns bara såå stark och frisk. Miss that. Har tränat på nåt sätt sen jag fick gröna papper efter förlossningen. Vissa perioder mera och andra mindre. Har dock ännu ej haft ork eller tid eller behov av att sparka igång nån hårdare träningsfas, fram tills nu. Egentligen fram tills förra helgen. Då kom
motivationen över mig som en flodvåg. Men men. Då är det istället fraktura i revben och en analkande förkylning på schemat. Typiskt. Oh well, bara att ha tålamod, I guess. Prioriterar i vilket fall att spendera tid med grabben om kvällarna och helgerna, och träning sena kvällar blir ju behagligare ju närmre senvåren och försommaren vi kommer. Positive thinking :)

Duktig pojke!

Kan man börja lida av duktighets-syndromet innan man fyllt ett? Ni vet detdär mycket omtalade fenomenet med att flickor och pojkar ställer för höga krav på sig själva för att de vill vara "duktiga". Att de sporrats till duktighet till den grad att de börjat tro att egetvärdet skulle vara beroende av hur duktig man är. You know. Iallafall så är jag rädd för att det första ordet William kommer att lära sig är just "duktig". Det känns som att jag säger ordet dagarna i ända. För han är ju så duktig! Allt vad han gör gör mig så stolt, så då håller jag på med "duktig pojke" stup i kvarten. Jag menar, han behöver ju inte vara duktig, men jag tycker han är så bra vad han än pysslar med/hur han än är. Får bredda ordförådet lite framöver så han bara inte ska börja lida av duktighetssyndromet. Men det börjar väl ej så ungt eller...? Oh well, kan ju börja säga "duktigt W! Fast du är bra som du är i vilket fall!". Lite långt men... Kommer säkert på nåt bättre sätt med tiden.

Jaahapp

"Här är allt bra." Så skulle man ju gärna vilja inleda ett inlägg när det är så länge sen. Och i stort är det nog det. Men i smått inte lika toppen. Har två revben av eller åtm benbrott i dem. För lite mer än en vecka sen skadade jag bröstkorgen/revbenen i en fotismatch. Trodde endast musklerna hade sträckts, eftersom smärtan var hanterbar och jag kunde fungera i princip som vanligt. Vilket jag då gjorde. Höll på som vanligt i vardagen men skippade träningen pga smärtan. Försökte mig på lite löpning men det blev det inget av. Och så blir det ju en hel del lyfta och bära med en liten bäbis, men det kändes inte så farligt. Men för några dar sen blev värken värre och det blev knepigare att ta sig upp ur sängen etc. Sen i fredags nös jag till en gång, med power, och då rev det till så in i tusan. Och läkaren menade att två revben har brott i sig, på nåt sätt. Röntgen på måndag. Först fick jag värkmedicinen Panacod, som jag blev helsnurrig av. Läkare rådde mig att låta bli den medicinen och skrev ut en annan medicin, Arcoxia. En liten stund efter jag tagit medicinen började vanligt vatten smaka metall, halsen blev torr och kändes tjock, fick svårare att svälja, yrsel och illamående och stickningar i läppar och fingrar. Ringde till hvc som tyckte jag skulle komma in. Nu är jag här och har fått nån typ av antihistamin och väntar på läkaren. Dvs en allergisk reaktion av nåt slag.Ahhh. Det är ju inget akut och knappast nåt farligt-men så sjukt irriterande! Det är ju helg, och jag vill vara hemma och spendera tid med William! Inte ligga i nån sjukhussäng. Pust och stön.

Men, as I mentioned, annars är det bra. William mår fint, leker och mår. Emellanåt har vi bra nätter och emellanåt lite sämre. De senaste har inte varit nåra höjdare. Så lite sömnbrist är vår bekant som vanligt. Men det är så det är. William mår iallafall bra och det huvudsaken. Han har blivit så stor. 9,5 mån! Sitter duktigt, drar sig omkring med fart, stiger upp på knäna mot det ena och det andra, är så "med", har humor, och en tydlig egen vilja :)

Nu hoppas jag på att få träffa fru eller herr doktor snart.

...

Uppdaterad.

Hemma. Antihistaminerna hindrade åtm vidareutv av symptomen. Ska ta sådana ett par dar framåt. Men det om det. Då jag var bort hade William satt sig upp själv för första gången OCH intagit krypställning på eget bevåg :) Lillpöjken min.

Ha en trevlig lördagskväll!

Vind i seglen och flera fåglar i hand

Härliga dagar. William mår prima. Inga förkylningar eller öroninflammationer har vi sett skymten av på länge. Och de senaste två nätterna har varit strålande. Ett par små tillvaknanden och tidiga morgnar förstås, men det är assit, dvs nästintill perfekt i våra böcker. Nätterna har nog annars varit svajiga som vanligt av och an den senaste tiden, men inga öron eller sånt som bråkat, det börjar bli länge sen nu.

Annars också har vi haft flyt med rutinerna de senaste dagarna. T.ex. idag har han sovit två fina och långa dagsvilor, ätit med mycket god aptit (gapat redan innan jag hunnit föra skeden mot mun), lekt och hållit på, skrattat och varit glad, gosat lugnt och länge, och ja, helt enkelt mått prima. Ingen tandsprickning eller liknande som irriterar honom för tillfället, mao. Generellt funkar nog rutinerna annars också riktigt bra (förutom hackiga nätter då som varit vårt huvudbry), men speciellt idag har varit nånslags underdag, allt har bara klaffat till 100 och varit sådär härligt rosenrött.

Så en sådan fas nu. Det varierar ju dethär med perioder och faser med en baby så det är bara att njuta nu :) Och att framförallt komma ihåg de ljuvliga faserna under de mera kämpiga stunderna. Att t.ex. tandsprinckning inte varar för evigt, ej heller magknip el öronvärk. Man kan ju alltid försöka, trösta sig med den tanken alltså...ibland lättare sagt än gjort dock om man ej sovit på nån vecka eller så :)

Påsken har också varit skön. Några dar norröver och en här hemma. Tid med familjerna, många långa promenader bl.a. på isen i fantastiskt solsken, gööör god mat och hutlösa mängder påskgodis, tid för vara och vila.  Fick också se en så liten pojke så, en 2 månaders son till en barndomsvän. Han var söt som sockervadd. Och W fick leka med sin kusin på 1,5 år, det var en höjdare. Men hörni, än en gång, vilket påskväder alltså!

Ja och vad annat sen senast..? Jo jobbet. Där går det riktigt bra. Och framförallt går det finfint för grabbarna här hemma. Vilket är både skönt och icke-överraskande. Det enda knepiga är min längtan om dagarna, men den är kontrollerbar och dessutom övergående varje eftermiddag :)

Ett sånt hejaheja inlägg denna gång :) Kan bara vara innerligt tacksam. Så är det. Och hoppas på fin start på vardagen igen. Ha en gårr bra an viko!