En hälsning

... från en liten familj som mår som små prinsar. Vi har det bra. Det är sommar. Semestern börjar om en knapp vecka.

Förra inlägget om att pausa i vardagen blev till en paus i skrivandet. Det bara blev så. Har ej ens kommit ihåg detta klotterplank på sistone. Varit så mycket annat. Och skriva brukar jag göra ofta sent på kvällen. Men den senaste tiden har jag varit så trött om kvällarna så kudden, täcket och ett par slutna ögon har vunnit sova/skriva-duellen lätt. Och dessutom har jag njutit av att läsa dessa vårkvällar innan läggdags. En bok som jag varmt kan rekommendera är "Då tänker jag på Sigrid" av Elin Olofsson. En debutroman av en föredetta svensk kollega/kund, som sadlat om och bland annat satsar på en författarkarriär. Som sagt, läs den. Avkopplande, intressant, med ett målande språk och en fascinerande handling.

Annars då? W har blivit så stor, tycker jag. Vår snart 1-åriga lilla pöjk. Han utvecklas så snabbt och håller på att gå från att vara en liten bebis till en liten gosse. Glad, kvick, nyfiken, skrattar högt, envis och viljestark, med god apit och humor. Det sistnämnda måste han fått av far sin.. hahaha :) Och M som är hemma med honom om dagarna nu. Dagarna som hela tiden på nåt sätt blir lättare. Om man kan uttrycka det så. Men det kan man säkert. W är så lekfull och påhittig och man kan göra mycket mera med honom nu när han är lite större. Cykla, vara ute, röra på sig mera, leka, busa, öva på nya saker och sådant. Och jag som jobbat nu i ca tre månader. Tog en tid att komma in i jobbrullorna igen, det går snabbt i vår bransch och en hel del hade hänt när jag var mammaledig, men så småningom har jag börjat känna mig lite varmare i jobbkläderna. Har rest några gånger och nu inkommande vecka skall jag vara ett par dar i Polen. Och strax därefter börjar semestern. Och den med en vistelse norröver på obestämd tid. Det ser jag framemot.

Nu är det då sommar igen. Och jag påminns. Dofterna, de gröna björktopparna som svajar i vinden, syrenen i blom. Allt påminner mig om förra sommaren. Så mycket vi fick och så mycket vi miste. Kärlek som föddes och tunga farväl. Minnen som ändå lever kvar, ja om de lever kvar. Och inte bara minnen, utan känslan. Den finns med och lever vidare. I allt. Och vad kan man? Om inte ödmjukt tacka och leva.

Just nu njuter vi av en lat lördag. Skönt. Leker, äter, går, bakar, och sånt. Och imorgon får vi Ws mormor och morfar på besök. Då skall jag och M passa på att äta en bit mat nånstans och fira vår tredje bröllopsdag som vi hade i onsdags. Så sådant här. Återstår bara att önska en fortsatt skön helg!