En blödis bekännelser

På tal om känslomänniska, i det förra inlägget då. Jag var idag en sväng på Wasa Cup (tävling i gruppgymnastik och dans) för att kika på syrrans dansgrupps uppträdande. Jag satt och svalde, svalde och svalde. Fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Numret hade inget sentimentalt tema, noup, utan det var glitter, fart och fläng. Men där satt jag och var mäkta rörd. Hon var(är) ju så duktig. Så stark, härlig, vacker... Ja, bra! Ifjol bevittnade jag samma danstävling, då givetvis med ett annat bidrag av den grupp hon dansar med. De var utklädda till påfåglar. Inte direkt nåt snyft snyft nummer det heller. Men mmina tårar rann. Då var jag iofs gravid, så då hjälpte det inte att svälja eller nåra andra konster. Minns inget av det numret för min suddiga blick. Nu gick det bättre iaf. Men ändå! Hur kan man vara så blödig!? Jag fylls bara av stolthet och systerskärlek. Så är det. Hon är så duktig, lillflickon (för dom som ej vet så är hon vuxen, men alltid yngstingen i familjen)