Cynism stör mig. Andras cynism stör mig. Och om jag själv märker mig vara cynisk stör det mig nåt fruktansvärt. Och likaså sarkasm. Sarkasm tycker jag förekommer ganska frekvent. Öppet, givetvis. Ganska ofta vid kaffebordsdiskussioner. Och det suger sån fruktansvärd energi ur en situation/gemenskapen/rummet. Och likaså negativ laddad ironi. Och alla dessa tycker jag även är tämligen vanliga i bloggar och generellt i nätdiskussioner. Orkar sällan störa mig på externa småsaker, men dessa grejer stör mig. Ibland känns det som att en livsåskådning/inställning präglad av sådant är hippt, moget, smart. Jag tycker tvärtom. Jag förstår att det man är med om och upplever formar tankesätten, och att mindre positiva händelser och erfarenheter kan sätta spår och bidra till t.ex cynism. Men jag hoppas ändå att vi kunde vara mindre dömmande, ha färre förutfattade meningar, tänka efter innan vi bildar vår uppfattning om andra, inse att saker och ting sällan är lättförklarade, att en människas val, sätt och upplevelse av en viss situation är unik för varje individ, att det som en person känner vid ett specifikt tillfälle sällan kan förstås fullt ut av en annan... Att vi kunde bjuda på lite mera förståelse, utrymme och acceptans.
Nu kunde man ju tro att nåt speciellt hänt här de senaste dagarna som fått mig att ta upp detta, men så är faktiskt inte fallet. Detta är nåt som finns inom mig konstant, en längtan efter mera solidaritet i vårt samhälle, ödjmjukhet oss människor emellan, vilja att unna varandra gott. Som alltid när jag börjar skriva om detta känner jag att jag måste understryka att jag ej anser mig själv vara perfekt här inte. Men det är nåt jag känner starkt för och vill själv också förstärka inom mig.
Så sådant såhär vändagen till ära. Jag tycker förresten det är så fint och talande att min mor har sin födelsedag på alla hjärtans dag. Det säger liksom allt. Grattis mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar