... Finland för föräldraledigheten. Jag njuter av att få vara hemma med vår lilla son. Den här tiden är verkligen speciell, och jag vill ta vara på varje dag. Visst kan det vara tungt emellanåt, det är ju självklart, men i stort sett är denna tid ljuvlig. Så jag försöker finnas i nuet, och inte hela tiden tänka framåt. Inte så lätt alla gånger, men värt att försöka. Men å andra sidan, hur man än försöker ta in stunden, just nu, så kan man inget åt att tiden går. Och det är ju härligt på många sätt att tiden går, och jag är tacksam över att jag får vara med. Men det är också så flyktigt på något sätt, stunderna avlöser varandra, och man slutar aldrig förundras över med vilken hastighet. På förmiddagen när jag stod på terrassen och försökte få William att somna om, vilade mina ögon på frosten som smyckat vår lilla trädgård. Jag gillar hösten och vintern, och framförallt den kalla, friska luften som dessa årstider bjuder på. Så jag tog några långa djupa andetag ... Tack.
En rörig text om vad som snurrat i mitt röriga huvud idag. Utöver att tänka (hehe) har jag fixat till en god lunch, träffat den ena babygruppen och gjort ett spontanbesök hos grannen. Imorgon har vi inget speciellt på agendan, på onsdag blir det antagligen att gymma, på torsdag träffis med den andra mammagruppen och på fredag troligtvis en halvdag med syster. En programpunkt per dag är ganska så lämpligt för tillfället, räcker bra till. Ibland funkar det fint med två, men tre börjar ren bli ganska knepigt. Men jag menar, tänk att få ha det så!?! Liksom tack alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar