Har väl aldrig promenerat så mycket som nu under graviditeten. Ut med hunden, ofta flera gånger per dag. Och har dessutom lärt mig att njuta av det. Även av de lugnaste promenaderna. Ser mig omkring, funderar, andas, mediterar, slappnar av, processerar, nojar, lyssnar på musik, samspråkar med eventuellt promenadsällskap som antingen spatserar bredvid eller finns på andra sidan telefonlinjen. Gillar det helt enkelt. Åtminstone oftast, alltid är det ju inte lika roligt förstås.
Här i området där vi bor så finns det ganska många olika rutter att välja mellan. Inte som i byn där jag växte upp där man antingen kunde ta höger, vänster, väg x eller väg y. Typ. Där är det förstås mera naturskönt och lugnt, men just nu har jag njutit mera av att kunna välja mellan antingen lugnare eller mera befolkade rutter. Och av att urvalet är ganska stort. Samt att det finns mycket och varierande att vila ögonen på.
Vissa rutter här omkring tar mig igenom tämligen täta bostadsområden, eller villa-områden, om man vill uttrycka det så. Alltså planerade områden där egnahemshusen avlöser varandra tätt och gårdarna är små och kompakta. Jag tänker på hur många familjer, av varierande slag, som bor i dessa (ofta ganska nya och fina) hus. Familjer av olika sammansättning och med sin egen bakgrund, sätt att leva, sina egna utmaningar, intressen osv. Redan på en så liten förort som denna finns det massor av olika familjer med olika historier - för att då inte ens nämna hela landet eller världen eller universum eller så.. Det jag försöker komma till är att vi är så många här. Många familjer, många ensamma, många par, många vuxna, många barn, många pensionärer - ja många människor. Och alla är unika med sin unika historia, sina unika egenskaper, intressen, viljor, önskemål, drömmar, funderingar, problem, tankar osv osv. Men ändå känns det som att det ibland finns så lite förståelse. Så lite acceptans. Så mycket fördömelse, avundsjuka, svartsjuka, förutfattade meningar. Men mindre av medkänsla, sympati, försök till förståelse, vilja att lyssna, vilja att hjälpa, bry sig. Man lever i sin egen bubbla och den bubblan är, sanna mina ord, den rätta. Min bubbla har den rätta nyansen, formen och kemiska substansen. Min bubbla. Vår bubbla.
Nu är det ju inte bara svart förstås. Det finns mycket medkänsla och förståelde
också. Men ibland önskar jag att "samhället" (vad det nu än är..) ändå kunde sätta in mera på det mjuka medkänsla/lika värde/acceptans-kontot och göra uttag från det (enligt mig) hårdare kritiska kontot. Ja och med samhälle kan jag åtminstone poängtera att jag avser alla, inklusive mig själv. Anser mig själv vara liberal och mjuk i dessa frågor, men felar som andra andra på denna punkt också. Och jag vill också understryka att jag i denna fråga avser det mera vardagliga fördömmandet som förekommer i de minsta av frågor - när man kommer till kriminella handlingar och andra etiskt och moraliskt felaktiga (felaktiga enligt vem? ja det är just det som är det svåra...) så väljer jag att inte uttala mig. För svårt helt enkelt, speciellt på en vacker måndagsmorgon som denna.
