Fredag

Då var det veckans magiska dag igen, fredag. Det är nåt speciellt med veckans sista vardag, det tror jag de flesta är överens om. Och tänk, för de flesta är fredag inte ens en ledig dag, utan en arbetsdag. Ändå är den för många nästintill den bästa dan på veckan. Fredagsbastu, fredagsmys, lugn och ro, familjen/vänner, nåt gott att äta, mindre måsten, hela helgen har man framför sig... Även de som skiftar och kanske jobbar på veckoslutet verkar uppskatta fredagen och joinar resten av samhället i fredagsmyset. Kanske inte med riktigt likadan sinnesstämning, men ändå.

Lördan är ju också skön, förstås. Men den har redan lite mera krav på sig, kan jag tycka. En hel ledig dag. Jag/vi borde utföra detdär och detdär som jag/vi ej hunnit med, men ändå borde vi hinna njuta av den lediga dan och göra nåt tillsammans. Kanske vi borde bjuda in eller bli bortbjudna, eller åtminstone göra en semi gourmetmiddag om inte fullvärdig. Är det här rättvisan föds mellan skiftare och de som jobbar må-fre? Båda grupperna får njuta av fredagen, men må-fre:arna lite mer. Å andra sidan är må-fre:arna lediga på lördagen med en stor del andra, och känner att de borde göra nåt lördags-aktigt samtidigt som huset borde storstädas, medan de som är lediga ibland mitt i veckan och ibland i helgen, kan mera fritt rå över sin lediga tid. Nä, så är det nog inte säkert... Det finns ju så många andra för och nackdelar med "vanligt" jobb och skiftesjobb (egen tid, familjetid, tandläkarbesök, planering, hobbyn, social tid) så en rättviseställning i denna fråga är helt onödigt att försöka finna. Man jobbar med det man jobbar (förhoppningsvis med det man vill jobba) på de jobbtider jobbet existerar.

Orsaken till att jag började skriva detta var egentligen inte alls denna jämförelse, den hamnade jag in på sådär i misstag. Tog en felsväng där mitt i texten. Egentligen skulle jag bara skriva om fredagen som en speciell dag i veckan, som enligt mig är skönast då jag får spendera den med mina allra närmaste. Och därför ville jag sända en tanke till alla ofrivilligt ensamma som gärna skulle ha någon att spendera sin fredagskväll (och alla andra dagar och kvällar) med. När man lever i ett sammanhang, i en egen familj/eget parförhållande, tror jag man alltför ofta tar det sammanhanget för givet. Trots att vi vårdar vårt sammanhang glömmer vi ibland bort hur skört det kan vara, och hur lyckligt lottade vi är. Och alltför sällan tror jag vi sänder en tanke, eller helst vår tid, till de ensamma. Detta famförallt som påminnelse till mig själv, ej menat som pekfinger, utan behövde endast få ut vad som snurrade i mitt huvud. Det känns samtidigt som en utmaning att hjälpa de som är ensamma, så inåtvänd och överförsiktig som man(jag) är ibland. Man borde kanske bara fråga: fåår jag koma på en kaffi?